idakarolina.

hej-och-hå!
det här inlägget blir mitt hundrade (100) inlägg, det är inte illa. mycket flitigt skrivet skulle jag nog säga, med tanke på att jag började blogga i augusti. galet.

tisdag idag, jag har hunnit varit ute och sprungit, det känns extremt konstigt att gå ut i t-shirt här. även om stora snöhögar är kvar så är marken synlig, aldrig sett tromsömark förrut, så en ny upplevelse. hursom, tillbaka till springningen, var jätte härligt! man blev lagom svettig på de 50 minuterna jag höll igång. hemma är rena paradiset å springa jämnfört med här, här går det upp och ner konstant, men det gäller att kämpa. jag trodde det skulle bli offentlig förnedring min tur, men jag kände att jag gjorde detta med stil, mycket är nog tack vare alla dessa timmar jag suttit på denna förbannade cykeln på sats, men träning ger resultat!

jag känner mig effektiv idag, har hunnit med två tvättar, diskat, bäddat, gjort en kladdkaka, samt tränat. jag är en maskin! haha, eller ja.. kanske inte, men en bra liknelse.

igår var jag ute på en promenad, men jag känner att mina promenader utan ett riktigt "mål" känns tråkiga, så gick förbi tim och drack en latte och kilade hem sen runt tiotiden. jag kände mig riktigt stolt att jag hittade dit, aldrig gått där förrut, lite vilse dock, men jag har tur som har norrmännen på min sida.

imorgon är det valborg, vilket man inte firar här i norge. men dagen till ära, blir det grillning imorgon. sen tänkte jag nog åka hem till tim, så får vi se vad vi hittar på. beror väl lite på också hur det går för mig hos banken idag. jag säger det, skaffa aldrig DnBnord om du ska ta någon bank i norge, förlita dig på gamla hederliga nordea, visserlingen dyra, men aldrig nå krångel med dem!

vill avsluta med denna artikel från aftonbladet.se 7/4-08 - den vänder iallafall uppochned på min mage, det är inte mycket jag tycker är "onaturligt" men någon måtta får det väl iallafall vara!

http://www.aftonbladet.se/foraldrar/article2202911.ab

Jag tror att vi många har en Mr Big på ett eller annat sätt, en kille från vårt förflutna, vi har gått upp och ner - fram och tillbaka med. Han vet när vi är lyckliga och det är då han kommer till en och säger just de orden vi ville höra när det var vi var med honom. Han har en radar, han vet precis när han ska komma. Min Mr Big vet, han vet så väl. Men jag tror långt ifrån att han och jag kommer sluta lyckliga tillsammans. Men ibland blir jag galen på mig själv att jag inte kan släppa tanken på honom, och att han ska komma och göra mos utav mina tankar. Han kan inte ge mig logiskt tänkande på något sätt, på hur killar är eller beter sig, för han.. han bara är. Jag är så över honom, det vet jag, men jag vet att om jag inte vore så pass stark och har det förnuftet jag har - så skulle hans ord, kunna få mig att falla igen. Det gör mig galen, att en människa kan ha sådan stor påverkan på mig.

Sen jag kom hit till Norge har jag kollat på sex and the city otaliga gånger, minst fyra gånger har jag nog kollat igenom de sex säsongerna. Varje gång man tittar så ser man något nytt, igår såg jag sista avsnittet, det spelar ingen roll att jag säkert sett det avsnittet minst tio gånger, men varje gång Carrie återförenas med sina vänner kan jag inte låta bli att gråta, eller när Charlotte får reda på att dem ska få adoptera ett barn från Kina. Jag ser verkligen fram emot när filmen kommer, mina förväntningar är stora och jag hoppas jag inte blir besviken.

Vi lever på 2000-talet, det märks klart och tydligt. Det är inte bara vi människor som tas till nya nivåer, utan även forskningen - på ett betydligt löjligt sätt i vissa aspekter.  Nu undersöker vi om man kan förutse om ens barn är homosexuell eller inte genom forskning utav generna, beroende på hur forskningsarbetet utvecklas ska man kunna erbjuda genom ultraljud att man kan få reda på om ens barn är homosexuell. Enligt min mening, och utav mina vänner som jag pratat med det här om anser vi att det här låter helt galet och fel, hur ska gener utesluta ens sexuella läggning? Okej, det kan vara ett intressant forskningsprojekt, men att tusentals kronor ska läggas på en meningslös fråga är väl vad egentligen som gör mig mest upprörd, när vi skulle kunna lägga pengarna på att ex utveckla hiv/aids forskningen vilket ger oss mycket mer. Man kan ju även ställa sig denna frågan, baserat på svaret kommer den här forskningen öka antalet aborter? Även om homosexualitet i dagens samhälle blir mer och mer accepterat, hur skulle det se ut om en superkristen familj får reda på att deras barn troligtvis kommer bli homosexuellt, vad händer? Eller om man bara är en person som hatar homosexuella? Detta kommer då troligtvis göra att aborter ökar - drastiskt! Jag tror att man knappast kan se genom gener om man är homosexuell eller inte, enligt min åsikt har det att göra med vad man är attraherad till, tjejer eller killar, vilka man umgås med, ens livsstil helt enkelt och denna tror jag kan utvecklas, och framför allt vad man är nyfiken på. Detta är ingenting som handlar om gener, utan vad man själv gör det till.

jag har exprimenterat - och här är resultatet ;

Jag tror att vi människor egentligen inte vet så mycket om oss själva. Känner vi oss verkligen så bra som vi tror? Ibland undrar jag om jag är den där självständiga tjejen som inte behöver någon annan, jag behöver ingens hjälp för jag klarar mig bra själv - eller gör jag verkligen det? Ibland är det okej att ta emot hjälp, men varför känner jag mig så svag och underlägsen när jag gör det? Det är okej att få hjälp av vissa personer, sin mamma, ens moster, sin bästa vän. Men en vän? Det känns konstigt, men varför? Jag ställer mer än gärna upp för mina vänner, finns där på många sätt, men varför är det så svårt när det kommer till mig själv? Kanske är det så att jag gärna tror att mina beslut och tankar är bäst, för så har jag ju alltid tänkt/gjort, och det har ju fungerat. På sista tiden har jag mer och mer släppt in nya människor i mitt liv, jag har varit lite mera "öppen för förslag" och jag har fått nya tankesätt för handlingar och agerande, vissa har totalt förvirrat mig och fört mig till botten, men vissa saker har gett nya resultat som jag aldrig har kunnat förvänta mig, på positiva sätt. Jag vet inte så mycket som jag tror, och när jag drar egna slutsatser utan fakta blir resultatet baserat på falska grunder. Så vem är jag? Tjejen som väntar på att bli räddad? Tjejen som väntar på att en kärlekssaga ska läggas i hennes händer med händelserika kapitel och ett lyckligt slut? Well.. vi får se, för i den verkliga världen finns inga klara svar, och sanningen är ju den, att jag lever i en värld, baserad på beslut, timing och agerande och då kan allting ändras från ena dagen till den andra.

Jag kan tänka mig att ni blir lite galna på mig emellanåt, hur tror ni inte det är att leva med mig själv? Man kan ju undra, hur kan jag ha alla dessa frågor, och vart kommer dem ifrån? Jag önskar jag kunde sluta tänka, sluta undra, men jag kan inte det. Jag kanske skulle skaffa mig ett intresse, som inte innehåller särskilt mycket tänkande kring livets alla frågor, mig själv, vänner, familj eller killar. Tacksam för hjälp! Haha. Slutar inte detta upp när jag flyttar hem, kommer nog någon tvångsinlägga mig på psyk eller något. Eller är det så att flera tänker, har frågor och tankar - men jag blottar mina? Kanske är det fel av mig att göra det, kanske inte, för varför ska jag dölja vem jag är. Take it or leave it, thats me.

För att vara mindre allvarlig, idag köpte jag en jucie som är full med antioxidanter, antioxidanter är jätteviktigt för kroppens celler. Det är där antioxidanterna hjälper och beskyddar kroppens celler. Jag har hört något om att i kroppen har vi redan ursprungliga antioxidanter, men förstörs dem så kan kroppen själv inte producera nya antioxidanter - vet inte om detta påstående är sant, men OM det är det, betyder det att vi måste fylla på med antioxidanter med jämna mellanrum, med antioxidant näring som t.ex granatäpple. Granatäpple är en lite nyare frukt, kanske ses som lite "trendigare" men faktum är att granatäpplet har funnits i många århundraden och förr i tiden hade man just granatäpple för att bota olika sjukdomar, rätt galet.

Nej kanske dags att runda av, grattis till dig om du orkat ta dig igenom denna novell.

Good night!

för varje dag kliver vi mer och mer framåt, in i framtiden, vi förnyar oss, både tekniskt och fysiskt. jag har ingenting emot att saker förnyas, jag tycker det är kul hur vi utvecklar produkter mer och mer, nya system osv. men någonting jag tycker vi ska hålla kvar vid, är fotoalbum. just nu med fotografier är allting så digitalt, man har allting på datorn, men vad händer om datorn crashar? alla minnen, alla bilder går bortom i tomma intet. och hur kul är det inte att sitta och kolla i ett fotoalbum, tillskillnad från en mapp på datorn? jag ska börja ett projekt i år och göra ett fotoalbum till mig själv i julkapp, framkalla bilder från varje månad det här året, skriva ner, och göra ett jätte fint fotoalbum, tror jag kan bli jätte roligt! jag ska visserligen ge fotoalbumet till mig själv, men har du en pojkvän/flickvän så kan ju det här vara någonting att tänka på, jag tror de är en utav de finaste gåvorna man kan få, så kan man skriva små citat vid bilderna, hur gulligt är inte det då?

som ni alla säkert ha varit uppmärksamma om är Engla-fallet i Sverige, tycker det är galet hemskt, och nu har vi fått veta att hon är mördad. jag kommer aldrig förstå mig på hur man bara kan kidnappa ett barn och mörda någon.. ikväll kommer vi tända ljus för henne kl 21, för att visa att vi bryr oss och tänker på henne, gör det du med!

dagens issue; familj

ni får rätta mig om ni tycker jag har fel, men jag ser det som så - skaffar man barn, så är väl barnen alltid ens barn, oavsett om dem är 7, 19 eller 36? självklart förändras relationen, eller inte förändras men den utvecklas, man blir mer självständig och man är såklart inte lika beroende av sina föräldrar när man är 21 som kanske när man är 10. jag tänker vara helt öppen och ärlig om detta, för jag tycker inte det behöver vara nå hyshhysh angående det här. min pappa glömde bort mig när jag var 17, då flyttade jag hemifrån. ibörjan såg jag inte det som han hade glömt mig, för han hade precis träffat en ny tjej och när man är nykär vet jag hur det kan va. det som hände under veckorna, månadernas gång var att vi inte hade någon kontakt, min pappa kom aldrig på besök där jag bodde, ÄVEN fast det var 2 minuter mellan oss. jag var alltid den som hörde av mig. hursomhelst, när jag flyttade ifrån lägenheten erbjöd pappa sig inte en gång att jag skulle få bo där, "du ska inte bo här, hoppas jag" sa han - aldrig i livet, tänkte jag. han hade ju sin nya familj att tänka på (hans egna ord). jag bodde hos mamma över sommaren, jag tror jag såg pappa en eller två gånger under den sommaren, och det var på mitt jobb. pappa har mer och mer dragit sig undan från släkten, farmor är ledsen, och farfar är nog det med, men han visar det mer med irritation. det känns som jag har fått något osynligt ansvar att hålla ihop släktbanden, jaja, nog om det..  sen flyttade jag till norge, i början på december ringde min pappa mig. han berättade att han och åsa skulle gifta sig, och frågade om jag ville bli brudtärna. jag försökte låta glad, men vet inte hurvida jag lyckades, och jag fattade inte varför jag sa ja till att vara brudtärna.. nu är det över två år sedan jag hade någon slags "pappa", men okej, en ring på fingret, det berör inte mig, och jag kan ställa upp som den "duktiga" dottern. gjort och sagt och till råga på allt höll jag ett tal, det var skrivet från hjärtat till den pappa jag hade, inte den jag har nu.

jag har funderat många gånger på om jag skulle säga till pappa hur jag kände, att jag saknade honom, att det inte kändes som jag hade någon pappa längre, att han inte finns där för mig. men jag har aldrig funnit den sytrkan, eller modet att berätta men så kom dagen, pappa ringde och berättade att jag skulle bli storasyster. STORASYSTER, what the.. ? räcker det inte med de 7 ungarna de har? oj, där räknade jag visst med mig, men kommer han ha tid för de barnet? då kunde jag inte hålla mig längre, utan bara vräkte ur mig alla känslor jag burit på i flera år, jag kände mig stolt och stark. och vad var responsen från honom? närmare bestämt oberörd! min pappa har förändrats till en gående zombie, han bryr sig inte alls om sin dotter, jag är helt bortglömd, och han varken vill eller försöker bygga upp något nytt mellan oss. jag sa till honom att det inte kändes som jag hade någon pappa längre, hade mitt barn sagt det, hade mitt hjärta brustit till tusen. jag antar att han måste disskutera med åsa, innan han kan ge mig något svar. för vad som har gällt frågor mellan mig och pappa, så måste det disskuteras med henne, what? hon har ingenting med mig och min pappa och göra. men om det nu är hon som inte vill att vi ska träffas, eller att min pappa förengångs skull har en stark åsikt gällande något, fine. för nu tänker jag inte jaga honom mer, jag vill inte kräva någon slags relation mellan honom och mig när han inte kan få mig att känna mig välkommen. jag önskar han, hans fru hans alla barn och den nya ungen ett lyckligt liv. och jag hoppas ingen av de barnen, ska behöva uppleva allt det jag känt - för inget barn, oavsett ålder, ska någonsin ha känslan att vara sviken, av sin förälder.

jag kan tänka mig att ni som sitter och läser min blogg kan bli lite irriterade ibland, alltid dessa frågor och alltid dessa tankar - blir jag aldrig nöjd, kanske ni tänker. hittar alltid dessa problem, om det inte finns några. men man måste få gnälla av sig, jag måste, jag hoppas ni orkar stå ut med det lite till.

igår såg jag ett program på TVN som handlade om relationer, och jag har tänkt på det, att mitt förhållande till mina ex alltid varit bra. jag menar inte bara exrelationer, utan även vänner, klasskamrater, vänner. hum, om man nu kan kalla dessa för ex, men jag menar det som man hade förrut. även om det kan ha varit tjaffs, bråk, diskussioner och man varit totalt oense, när man brytit denna "nära" kontakt och fått distans blir det hur enkelt som helst att vara lättsam och glad gentemot varandra, rart egentligen va?

idag blir en lång dag, iallafall med tanke på min 3 timmars långa sömn inatt, ljuvligt! kommer få jobba till 01 idag - drömläge! till helgen ska de bli kul, på fredag ska jag träffa buz, inte träffat honom på en månad så det ska bli jätte roligt. på lördag förmiddag ska jag hem till tim och vi ska plugga norska i typ 5 timmar så han lär sig lite och sen blir det sawmaraton, ska bli kul. jag är så glad för att jag har tim här, annars skulle jag nog va gråtfärdig varje morgon, han är som en tjej fast i en annan förpackning, haha. det är inget elakt menat, bara positivt!

nu ska jag ordna med lite mail och samtal.

later.

känslan när du inte är tillräcklig, inte finns där är nog den jobbigaste känslan för mig. när jag är här 160 mil bort från livet där hemma och inte kan delta, visst jag finns "bara" ett telefonsamtal bort, men vad är det? jag vet att min insats kanske inte gör någon skillnad, men om jag hade fått försöka och sedan där efter fått känna om det var värt det eller inte - hade jag varit nöjd då? alla sidor har två sidor har jag nyss lärt mig, egentligen har jag väl alltid vetat det, men det är inte förrän nu det verkligen har gått in i mitt huvud att det verkligen är så. jag får höra så mycket smarta ord, smarta tankar som jag själv aldrig kanske hade tänkt, mitt tänkande är rätt destruktivt, svart på vitt som man kanske brukar säga. och jag ser oftast saker och ting som att jag MÅSTE, jag måste faktiskt ingenting - men jag vill! för dem jag älskar, min familj och mina vänner skulle jag göra allt, men hjälper det? hjälper jag? hade ett samtal i lördags natt, där jag nu kan förstå att allt inte hänger på mig, men samtidigt så känner jag också att jag vill ju, jag vill verkligen och hur ska jag kunna slitas med dessa val? för valet det måste jag ju ta själv. okej, nu tänker jag alldeles för mycket, men jag kan inte hjälpa det för att jag tror hur jag än väljer kommer det nog att kännas fel och frågan är egentligen hur ska jag tänka, och på vem? för vissa kanske svaret är enkelt, men för mig är det helt annat än enkelt. nu snurrar bara tankarna, men i dagsläget finns inget jag kan göra, försöka sova, bli frisk och ta besluten senare, men när?

jag är tillbaka till "verkligheten", omtumlande känslor, nu när jag äntligen igen börjat känna. kände innan att jag var nog rätt känslolös, närmare 40 graders feber äter sjukt mycket penicillin blir lätt att man bara tänker på sig själv, om man ens tänker (?) hade underbara veckor hemma, även om vissa kvällar blev kaos, men det behövs kryddor med, vad skulle livet vara utan dem? om allt bara skulle vara en kärlekssaga livet ut, nej herregud det går ju inte. jag kan sitta här nu och ångra, kanske skulle man bara ha varit tyst, men nej det kan jag inte heller och personerna som det berör vet det med. jag har träffat en person som får mitt hjärta ordagrant att slå små volter och gör mig alldeles varm av bara tanken på honom, det är svårt att förneka - men han finns, och jag längtar och saknar.

kanske det är fel att blotta mina tankar helt såhär öppet, och att tala i gåtor, men jag vet inte riktigt vad som är rätt eller vad som är fel, jag följer mitt hjärta och mina tankar sen får det bli som det blir. jag är en ärlig människa och jag står för det jag gör och jag tar konsekvenserna i slutet - det är jag. fråga mig inte, om du inte vill ha ett svar, för det är kanske inte svaret du vill ha, men det är det enda jag kan ge.